Winterrun Racerapport

I lördags sprang jag Winterrun på Liseberg och eftersom det var mitt första millopp tänkte jag smälla ihop en liten racerapport. Jag och några andra ur klassen (jag antar att "klassen" heter något annat vuxnare på högskola, men strunt samma) hade bokat loppet några månader tidigare. Det var Amanda, Louise, Evelina och jag. Amanda blev dock kidnappad innan loppet. (....kidnappad till sin 25-års fest kanske bör nämnas). Mina förberedelser inför loppet bestod av 3 veckors brutal influensa följt av 2,5 veckors stress-träning.
Två saker var jag nervös för dagen innan loppet.
1.) Att inte ta mig runt.
2.) Att inte kunna se skillnad på Louise och hennes tvillingsyster Maria som också skulle springa.
Men ingen av farhågorna visade sig vara något problem.
 
Nu till själva racerapporten.
Vi träffades innan start, Louise, Maria, Evelina och jag. De andra beskrev att de inte löptränat speciellt mycket så en förhoppning tändes i mig att kanske, kanske skulle jag komma FÖRST.
Innan start föreslog de andra att vi skulle ställa oss längst bak i startgruppen "under 50 minuter" för att få lite försprång till nästa grupp. Jag (även känd som vän av ordning) freakade här ut fullständigt så det slutade med att vi flyttade oss till "över 50 minuter" istället. Startskottet gick och det släpptes ut massa fräck röd rök.
 
(Bild på fräck röd rök)
 
Ungefär de 15 första minuterna av loppet ägnade jag att få psykbryt på min löparklocka som dagen till ära hade lessnat på livet som min trogne följeslagare. Det slutade med att den stendog, så jag tänkte att jag får lita till kroppen och lägga mig i ett lugnt tempo. Eftersom jag var vän av ordning lade jag mig till höger, så att snabbare löpare lätt kunde springa förbi. Något annat som också låg till höger var brinnande eldkorgar som väl var tänkta att fungera som någon slags banmarkering samt mysfaktor. Dessa eldkorgar rök dock ganska mycket och tillsammans med mitt extrema flåsande gav det en känsla av att jag sprang 10 kilometer samtidigt som jag rökte tre limpor cigaretter.
 
Efter ungefär två kilometer hamnade jag bakom en tjej med en gul varningstriangel på ryggen där det stod "baby on board". Detta var ganska smart, för jag passerade henne med största försiktighet. Efter ungefär 3 kilometer kom vi till en uppförsbacke där folk hade börjat powerwalka med armarna viftandes som väderkvarnar. Jag sprang rakt in i dem utan minsta försiktighet. "HÅLL TILL HÖGER FÖR HELVETE" hade jag vrålat, om jag orkat. Vid 4 kilometer var det nedförsbacke, och här blev jag varvad av vinnaren. "HÅLL TILL HÖGEEEEEER" vrålade alla i panik. Ingen höll till höger, så han fick springa ut i mitten. Men jävlar vad han sprang, seglade fram likt han visste någon hemlighet om löpning vi andra hade missat.
 
Sedan trampade jag vidare i samma tempo, 5 km, 6km, 7km, 8 km, medans jag blev omsprungen av så många löpare att jag undrade om jag var sist.  Vid typ 9 km hamnade jag bakom en tjej klädd i en miljon starka lampor. Mina ögon ville dö av ljuset, men vi hade ungefär samma tempo. Tillslut var jag tvungen att springa om för jag var nästan blind, sedan sprang hon om, och jag om, och hon om i all oändlighet. När vi närmade oss målet tänkte jag att nu får jag fanemej ta henne i spurten, så jag sprang om, och fick ett fint försprång. Sedan från ingenstans fick hon typ superkrafter och bara seglade förbi som att hon legat och hållit tillbaka hela banan. VAFAN. Väl i mål stod alla andra, Louise, Maria och Evelina och väntade. Jag hade kommit SIST.
Vi fick en varsin medalj som var en reflex och sedan radade vi upp oss för att ta en bild.
 
Jag håller upp min medalj som att jag vunnit guld i OS.
 
Efter loppet hade vi bokat in oss på after run, där man fick gulaschsoppa och en öl som var god. Det var ett band också som skämtade om kvarg och sjöng om korv.
 
Enligt resultatlistan sprang jag in på tiden 1:03:36, vilket nog är den sämsta tiden jag någonsin sprungit en mil på. MEN för att se det positivt var det inte särskilt jobbigt att springa, så rädslan för 10 km lopp har minskat.
Men det roligaste var ändå att springa lopp tillsammans och att dricka öl och äta gulasch efteråt var FAB. 
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: