Jotun

Idag var det dags för veckans första löptur. Jag tränade ben på gymmet i söndags,

för första gången på evigheter och fick sån träningsvärk att  idag var första dagen

jag kunde gå utan att se ut som jag hade en pinne uppstucken låååångt upp i röven.

 

I år har jag bara sprungit några gånger och då inte en meter längre än 5 kilometer.

Målet var fem kilometer idag också. Men efter 4 kilometer stötte jag på patrull.

 

Längre fram på den ensliga grusvägen såg jag två små ungar stå med varsitt jättelikt

vattengevär. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att två ungar med

vattengevär i avskilt område betyder trubbel. I mitt huvud förvandlades ungarna till två

lejon och jag till en gasell klädd i rödorange jacka. Alternativt att de var något fräckt

ungdomsgäng som stod och viftade med revolvrar i något väldigt högkriminellt område,

typ Detroit, och jag var en pensionär med rödorange jacka, rullator och tusenlappar

utstickandes ur fickorna. Men jag sprang tappert, jag visste att om jag stannade kunde

det innebära döden. Jag sprang förbi, den säkra biten, jag vet att denna typen av korta

individer (barn) inte gärna anfaller vid ögonkontakt. När jag sedan passerat kände jag

det kritiska ögonblicket komma krypande, tänkte att nu utbyttes säkert ögonkontakt,

vågar du, den minsta kommer nog inte våga men risken är överhängande att den större

känner att den behöver hävda sig och... SPLASH!

Woman down. Jag hade blivit skjuten. Jag tror i alla fall att jag blev skjuten,

det kan även hända att det var en rikoschett orsakad av kraftigt gevärstryck på liten

killes regnjacka. Vad gjorde jag då? Vände jag mig om, högröd i ansiktet, lyfte jag upp

båda ungarna i varsitt öra och vrålade för allt jag var värd?

Nää... ni känner väl mig, jag lunkade vidare, jag var ju redan svettgenomblöt från början.

 

Men det jag verkligen tar till mig och har lärt mig från dagens joggingtur är att:

Om man kan bli nerskjuten av två små ungar som når en till midjan, då springer

man helt enkelt för sakta.