Snåljäveln VS barnet.
Jag tänkte jag skulle dela med mig utav en händelse från i sommras.
Kort kan man säga att jag förvandlades till en snåljävel och blev överlistad
av ett förskolebarn.
SÅHÄR gick det till:
Mitt syskonbarn Vilda var hemma hos mig. Hon ville måla.
"Har du pennor så vi kan måla?" frågade Vilda.
HÄR förvandlades jag till en snåljävel.
Javisst har jag pennor! Jag har många pennor.
Promarkers pennor. 25 kronor stycket kostar dom.
Förstår ni hur det svider i sinnet för en snåljävel som mig att köpa pennor för
flera hundratals kronor? Det svider mycket.
Blotta tanken på små barnahänder som trycker till för hårt med pennorna
så de blir trubbiga och spretiga gav mig rysningar längst ryggraden.
HURSOMHELST
"Har du pennor så vi kan måla?" frågade Vilda.
"Ehh... näää...nääää... gud vad synd jag har inga pennor" Ljög jag till svar.
En stund av tystnad följde.
Sedan ser jag hur Vilda fast och resolut tågar fram till mitt kylskåp.
På mitt kylskåp trängs diverse barnteckningar med en bild jag själv har målat.
Vilda pekar på bilden jag har målat och säger med eftertryck
"Nähä... hur har du målat denhär då?"
"ÖÖÖÖH.....Öööööh...öööh...." stammar jag fram.
GUUUD vad jag kännde mig påkommen!
Här står jag och ljuger för ett barn som DESSUTOM genomskådar mig!
Genomskådar mig på ett så fruktansvärt briljant sätt!
Där stod jag med brallorna neddragna och handen i syltburken!
Jag hade kunnat fortsätta ljuga, men jag var praktiskt taget besegrad.
Jag var helt enkelt tvungen att kapitulera.
"OOOOJJJ.... juuuuust deeeet jag kanskeee har... jag kan leta i mitt skåååp....
oj...här hittade jag visst pennor direeekt... och en massa papper...vilken tuuuur"
Låtsades jag, föga övertygande.
Sedan satt vi och målade. Det var trevligt.
Vilda hanterade pennorna med största varsamhet.
Jag fick tillochmed en komplimang "VILKA BRA PENNOR DU HAR!"
Summa summarum: Slutet gott, allting gott. Man ska aldrig ljuga,
för sanningen kommer komma fram och bita en i arslet.
